tisdag 12 november 2013

Brovävaren sidan 12

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Kapitel 3


Både Alicia och Chandur överraskades fullkomligt av det plötsliga avbrottet. Chandur släppte Alicias hand och kom på fötter. I brådskan välte han sin stol; det small till när stolsryggen träffade det kala golvet. I en enda rörelse fick han tag i stolen med högerhanden, lyfte upp den samtidigt som den vänstra handen flög upp i pannan för att skugga ögonen. Under handflatan såg han nedre delen av en man som kom fram till hans sida av köksbordet med bestämda steg. Fötterna bar mjuka toffelliknande skodon, vilket förklarade hur han kunnat överaska dem så. Svarta byxor med ett skarpt veck framtill, avslutades med en hårt åtdragen livrem. Chandur lade av någon anledning märke till detaljen att lädret hade flera avskavda hål längre ut – mannen hade varit tjockare än han var nu. En svart skjorta utan synlig knäppning var nedstoppad innanför linningen.   
     ”Din strålglans bländar mig!” sa Chandur. Det hade bara tagit honom ett ögonblick, eller möjligen två, att hitta rätt ord för den hälsningsfras som var bruklig gentemot personer i högre ställning än man själv. Han böjde ner huvudet för att ytterligare markera hur bländad han kände sig.
     ”Vad är detta för trams!” Mannen lät definitivt inte blidkad. Nu vände sig fötterna mot Alicias håll, kunde Chandur se. ”Alice, vad menar du med att ta hem gäster utan lov? Du borde ju vara på universitetet så här dags? Inte sitta här och fika med någon du inte presenterat!”
     Chandur bedömde att hälsningen var avslutad, även om den inte besvarats. Han sänkte handen.
     Som rösten avslöjat tillhörde den en man, en äldre man att döma av utseendet. En blänkande hjässa omgavs av en sky av kritvitt hår. Det välrakade ansiktet hade djupa fåror, kinderna hängde slappa, buskiga ögonbryn var djupt neddragna över smala ögonspringor. Den raka hållningen och bistra blicken utstrålade auktoritet och självsäkerhet.
     ”Jamen pappa …” började Alicia.
     Rösten var tunn och hon tystnade genast. Verkade inte ha kraft eller mod att fortsätta, vilket var helt konsekvent enligt Chandurs bedömning. Hennes far alltså. Faderskap över kvinnor hade betydelse i denna värld, mindes Chandur att fadern berättat. Märklig sedvänja.
     Men han fick inte tid att studera fenomenet. Fadern ansåg tydligen att dottern behövde skyddas; i vilket fall närmast föste han ut Chandur ur köket, gav honom knappt tid att rycka åt sig väskan och den lånade jackan.
     ”Jag följer dig till dörren, unge man!”
     Med ett bestämt tag om Chandurs överarm ledde mannen honom genom en kort korridor och ut i en rymlig hall. Först när han öppnat ytterdörren och förpassat Chandur till stenverandan utanför, släppte greppet.
     ”Jag vet inte vem du är och inte bryr jag mig om det heller. Men du ska lämna min dotter ifred, hör du det? Hon har förlorat sin mor för en tid sedan och är mycket skör. Dessutom har hon viktiga studier att sköta.” Han avbröt sig tvärt, plockade upp ett läderfodral ur bakfickan på de svarta byxorna, öppnade den och drog fram en papperslapp. Stoppade helt sonika ner den i Chandurs byxficka. ”Se här, ta den här och köp dig ett mål mat. Här kommer inte serveras fler gratismåltider!”
     Efter dessa barska ord stängdes dörren utan att Chandur fått tillfälle att yttra ett enda ord utöver sin hälsning. Han hade inte fått den korrekta möjligheten att avslöja sin egen status. Det sved och stoltheten han nyss känt var som bortblåst.
     Han, en Vävare - utkörd som den enklaste Väglösing!

Alicia samlade allt sitt mod och beredde sig på strid medan fadern körde iväg gästen. Hennes gäst märk väl. För en gångs skull tänkte hon inte passivt ta emot kritiken, hon hade fått nog.
     ”Pappa, jag är faktiskt snart tjugo och ingen liten flicka längre!” utbrast hon så snart hennes far klev in i köket igen. Hon stod rakryggad vid sin stol och kramade temuggen mellan händerna som om den skulle kunna ge henne kraft. Den blå keramikmuggen med sina vita blommönster, var i och för sig en julklapp från hennes mamma. Mamma som säkert hade stöttat henne nu, om bara … Klumpen i halsen satte stopp för vidare protester.          
     ”Men uppträd i så fall som en sådan! Vad var detta för en lösdrivare du plockat upp? Han kan ju lika väl vara knarkare eller kriminell, vad vet du om det? Vad har vi sagt om besök utan förvarning?”  Rösten mjuknade och fadern sträckte ut handen, gav henne en lätt smekning över kinden. ”Alice, vännen min. Jag vill ju bara ditt bästa!”
     Ilskan sköt upp inom Alicia. Hur många föräldrar hade väl inte använt just den klichén för att tvinga på sina barn sin egen vilja!
     ”Mitt bästa!” spottade hon fram, fortsatte sedan snabbt utan att tänka efter, medan ilskan gav henne modet. ”Du har ingen aning om vad som är mitt bästa! Här i denna jäkla prästgård är jag lika isolerad som i en avrättningscell!” Liknelsen haltade betänkligt men det struntade hon. Liksom i att hon svurit. ”När jag äntligen träffar någon som vill vara min … vän, kör du ut honom!” Strupen drogs ihop och kvävde fortsättningen. Annars hade hon gott om upplagrade repliker som hon formulerat efter andra liknande tillfällen, använt i fingerade samtal men aldrig vågat yttra högt.
     För att inte ge pappan chansen till sista ordet, satte hon ner koppen på bordet med en smäll som fick teet att stänka över bordet, trängde sig förbi honom och rusade ut ur köket. Den väluppfostrade dottern inom henne påpekade att hon inte dukat av efter sig, men den förorättade, ursinniga kvinnan sket blankt i detta faktum. Hon hade fått nog!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar