måndag 11 november 2013

Brovävaren sidan 11

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

”Jag kan spå dig i handen”, föreslog Chandur och lutade sig fram över bordet med den oskadade handen utsträckt, handflatan uppåt. Nu gällde det, skulle hon nappa? Han behövde verkligen få tillgång till hennes medvetande igen för att bli klar med det nödvändigaste. Gavs det tid efter det, skulle han snoka i hennes privata tankar och erfarenheter.
     Alicia tvekade inte länge. Hon blev alltmer attraherad av denna ovanliga unge man, och blotta tanken på att röra vid honom väckte oroliga känslor inom henne. Det var lite som att ha feber – huden blev extra känslig, som om den både fruktade och längtade efter beröring.
     Alltså la hon sin hand i hans. Chandur tog ett stadigt tag och drog hennes hand till sig, så han kunde studera handflatan. Han satt tyst ett tag, tycktes fundera.
     Alicia hade ingen aning om att Chandur nu sökte upp hennes språkcentrum och började absorbera de delar som återstod. Väl igång överlät han åt sitt mellanmedvetande att utföra uppgiften medan han ägnade sig åt flickan.
     ”Det är svårt att spå dig. Du har många möjligheter. Kanske väljer du att fatta ett viktigt val, som kommer förändra ditt liv för alltid …”
     Chandur tystnade, osäker på vad han skulle hitta på mer. För att verka mer seriös drog han med sitt lediga pekfinger längs linjerna och vecken i den mjuka handen. Denna flicka var inte van att arbeta hårt, det syntes, inga valkar. Inte heller hade hon nariga, rödsvullna fingrar som Tvätterskorna. Vad var egentligen hennes uppgift i detta samhälle? Fast de hade väl inga Vägvisare.
     Alicia fick gåshud av den lätta beröringen av hans finger. Det både kittlade och brände, trots att hon värmt händerna på temuggen. Hon kände sig intensivt vaken och levande.
     Höll hon på att bli förälskad i den här kufiska killen?
     ”Ska jag inte möta en lång, mörk och mystisk främling?” sa hon, mest för att bryta den tryckande tystnaden. Samtidigt flinade hon för att visa hur skeptisk hon egentligen var. Men hon ville ändå att han skulle fortsätta.
     Chandur började få grepp om språket nu. Det var ju inte första gången han sökte igenom en annan människas medvetande. Fadern hade låtit honom träna på Uppassarna därhemma på gården. Eller vad kallade man dem på detta språk? Tjänstefolk? Han måste börja tänka på detta främmande språk så han kunde samtala naturligt.
     ”Du kommer få en annan väg att följa än du väntat dig …”, sa han mystiskt och lutade sig ner över hennes hand. Märkte att den darrade lätt. Han tittade upp och mötte hennes blick. De bruna ögonen såg nästan svarta ut. Stora pupiller, förstod han. Det vetenskapliga benämningen bara flöt in, han kände stoltheten fylla honom, stoltheten över att han skötte sig så bra. Den här flickan skulle han inte få några problem med; hon hade mer eller mindre medvetet insett vilken viktig person han var, vilken ära det var för henne att ens prata med honom.
     ”Och vem har vi här då?” En mörk mansröst avbröt dem plötsligt, en röst utan den minsta vänlighet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar