söndag 10 november 2013

Brovävaren sidan 10

Detta är mitt NaNoWriMoprojekt, Brovävaren. Du kan läsa hur det börjar här.

Alicia tog täten och gick före honom fram till huset på en knastrande grusgång. Den vindlade igenom trädgården och förbi en smal trappa som ledde ner till en enkel svartmålad dörr. Chandur såg detta eftersom det var dit flickan styrde stegen. Ingen människa syntes till här och oväsendet från staden nedanför hade avtagit till ett jämnt bakgrundsbrus. Det var inte utan att det var en lättnad. Han drog en djup suck, kände hur spänningen avtog inom honom, medan han följde efter Alicia nerför trappan och in genom dörren.
     Flickan vred på en knapp och rader av runda klot i taket började lysa. Dessa var helt tysta, inte dåligt, det fick han medge, även om det inte slog den uppladdade belysningen därhemma i ljusstyrka.
     ”Här finns kläderna”, förklarade Alicia efter att ha öppnat en dörr och tänt ytterligare ljusglober, vilka tillsammans med ett litet fönster alldeles under taket gav ljus nog för att avslöja travar av glänsande svarta säckar.
     Chandur stod tyst och betraktade flickan medan hon rotade runt i säck efter säck, slängde kläder lite hur som helst omkring sig tills hon slutligen triumferande höll upp ett par slitna blå byxor, liknande de hon själv bar. Dock utan hål konstaterade han lättad när han tog emot dem. Flickan vände lydigt ryggen till och ägnade sig åt att stoppa tillbaka kläderna hon dragit fram, medan Chandur bytte om. De nya var lite väl trånga, han fick precis igen metallåset.
     Alicia betraktade trollkarlen. Det var lite synd med byxorna, nu såg han mycket vanligare ut, men han hade väl fler scenkläder på hotellrummet.
     ”Vill du ha en kopp te?” frågade hon tveksamt, rädd att han nu skulle komma på att han nog måste skynda sig till… ja, var det nu var han skulle till.
     ”Te är bra och något att äta till ännu bättre”, svarade Chandur belåtet. Nu kunde han spara på skorporna, som mest var nödproviant. 
    En mindre chock väntade Chandur när de lämnade källaren och via en spiraltrappa nådde första våningen. I samma stund som Alicia öppnade dörren ut, kastade sig ett litet djur fram mot henne, hoppade och gläfste som en hund, men en minimal sådan. Bara en tiondel så stor som vakthundarna därhemma. Flickan böjde sig ner och lyfte upp djuret. Det var verkligen en hund. Grå som en stadsråtta med buskiga ögonbryn över de runda svarta ögonen och ett långt skägg under hakan.
     ”Detta är Tessi”, sa Alicia och vände sig mot honom, fortfarande med ett stort leende som mjukade upp hennes annars rätt spända min.
     Hunden stirrade fientligt på honom. Ett förvånande dovt morrande, med tanke på den ynkliga storleken, fyllde den plötsliga tystnaden. Alicia verkade förvänta sig något av honom.
     ”Ja. Synd att hunden är så liten. Är det en valp?” frågade han, utan egentligt intresse.
     Flickan blev helt upptagen med att tysta ner djuret, som börjat stormskälla så fort Chandur öppnade munnen. Till slut föste hon in den innanför en dörr och stängde kvickt efter sig. På andra sidan övergick skällandet till ett gnällande.
    ”Hon är lite misstänksam mot främlingar”, försvarade sig Alicia, utan att se på Chandur. Hon skämdes för sin hund. Tessi brukade aldrig vara så argsint, tvärtom gillade hon andra människor, och det brukade vara ömsesidigt. Nåja, hon kunde nog vänja sig. Om det nu blev fler tillfällen.

En stund senare satt de vid ett runt bord i ett rymligt kök med varsin tekopp och rikligt med bröd och pålägg. Bandaget var utbytt mot tre plåster och V-byxorna tumlade runt i tvättmaskinen. De hade lagt ifrån sig sina väskor och jackor på två av köksstolarna. Solen flödade in genom de höga fönstren som vette mot staden nedanför. En sen höstfluga surrade mot rutorna och ville ut, ovetande om kylan utanför. Annars var det tyst,
     ”Var är alla arbetare?” frågade Chandur och såg sig omkring, medan han tuggade på en tjock ostsmörgås.
     ”Arbetare?” Alicia skrattade till. ”Det har vi inga.” Han var rolig också, trollkarlstypen. Tyckte väl att han kunde skämta om den överdrivet stora prästgården. Hennes pappa, biskopen, hade inte mycket val, det var ju hans tjänstebostad. Och mamma var ju … borta.
     Hon skulle verkligen lägga manken till nu och inte släppa den här killen i första taget. Ren nyfikenhet blandade sig med en pirrande förväntan över vad detta oväntade möte kunde leda till. Hon hade börjat vänja sig vid hans oartiga, tvära sätt att prata och tyckte dessutom att han verkade tina upp – talet flöt ledigare nu. Chocken över knivskadan hade definitivt släppt.
     Bara nu inte pappa dök upp och förstörde alltsammans.
     Alicia hade inte ro att äta något, dessutom hade hon ju rätt nyss ätit frukost. Men Chandur verkade hungrig. Hon såg honom stoppa i sig medan frågorna trängdes inom henne så hon fick svårt att välja vilka hon skulle börja med.
     ”Var ska du uppträda? Och när?” blev frågorna som vann. Hon värmde fingrarna på temuggen medan hon förväntansfullt väntade på svar.
     Chandur stirrade på henne. Pannan rynkades som om han funderade över svaret … som inte kom.
     ”Eller … du … du är väl en … en trollkarl?” stammade Alicia. En obehaglig känsla av att ha gjort bort sig steg inom henne, gav henne tunghäfta. Tusan också. Skulle hon nu ändå inte lyckas med sin föresats att prata normalt och obesvärat med denna främling, som inte kände till hur osäker och blyg hon egentligen var.
     ”Jag förstår inte frågan. Varför ska jag uppträda? Menar du framträda? Inträda? Överträda?”
     Alicia frustade till, kunde bara inte hejda skrattet. Han hade verkligen humor! Det gillade hon, särskilt detta att han höll masken så bra. Såg fullkomligt allvarlig ut. Skrattet fick henne att slappna av lite. Killen tuggade i sig den sista biten macka och började bre sig en till, som om det var hennes tur att prata nu igen.
     ”Vad gör du på föreställningarna? Trollar fram kaniner? Sågar av vackra damer? Spår i kort?”
     Det sista hon sa gav Chandur en användbar koppling: spådomar var förutsägelser över någons framtid. Kunde göras med kort, men det fanns också andra sätt. Till exempel i handflatan. Här hade han sin chans!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar