måndag 21 oktober 2013

Mat - i böcker och i verkligheten

Det där med att folk i böcker ska äta någon gång ibland - hur noga ska man vara med det? I Porten beskriver jag diverse matlagning och ätande, kanske en och annan tycker det är onödigt mycket och ofta, kanske andra tycker det är för lite... Själv läser jag oftast med intresse hur författaren tänker sig att personerna ska livnära sig i den fantasivärld han/hon har skapat. Ofta är det ju lite medeltidsanda i fantasyböckerna (som jag helst läser); man snarar en hare, skjuter en pil i någon skogsfågel eller sticker en vässad käpp i en fet bäckforell... Sedan tillagar man detta över öppen eld. Eller man bakar ljuvligt doftande brödstycken i någon ugn, lite olika vad sort det kan röra sig om. Mycket roligare än att stoppa en fryst färdigrätt i mikron...

Själv låter jag ofta mina huvudpersoner fixa grytor. Alternativt soppor. Allt i ett i alla fall. Diverse rotfrukter och grönsaker blandas i en stor gryta, eventuellt har man även tillgång till kött eller fisk. Sen får det koka tills det är klart. Nyttigt och närande. Inte mycket disk heller... Tror inte jag har med en enda utomhusmåltid... (spoilar jag nu?).

Hemma är det (nästan) alltid jag som står för maten, ja det är så ofta att jag sätter nästan i parentes. Blir lite less ibland, det får jag erkänna, men mest på att hitta på vad jag ska tillaga. Är usel på att göra veckolistor utan ligger max en dag i förväg. Lagar tillräckligt mycket för att det ska räcka till lunch dagen därpå. Det blir ofta squash/zucchini, vilka jag grovriver eller strimlar. Sist jag handlade köpte jag efter mycket tvekan en pumpa. Tänkte att det kan vara bra att veta hur sådana funkar, även med tanke på mitt författande... Pumpan - vilken sort det var har jag glömt - är gulgrön, strimmig och precis så hård som den känns som. Det är just detta som hindrat mig tidigare. Hur 17 är det tänkt att dessa ska tillagas?

Jag plockade fram bästa brödkniven. Sågade och sågade och sågade. Dottern sporrade mig under tiden genom att läsa tips från nätet. Nåt om bitar på 3 x 3 tum som skulle kokas till de blev mjuka. Och skalet kunde visst vara kvar, tas bort efter kokning. Typ. Lyssnade inte helt koncentrerat medan jag slet med pump... ops, höll på att bli ett fult ord där! Till sist hade jag två skeva halvor. Stirrade ner på den hålighet som nu syntes, där diverse trådar höll platta, vita kärnor på plats. Urk... Såg inte gott ut.

Men jag fortsatte ihärdigt. Till slut hade jag sågat, skurit och bräckt isär ena halvan så att den rymdes i en gryta. Den har fått koka nån halvtimme och står nu på kökstrappan och svalnar inför morgondagen. Får se om den hamnar i komposten till slut...

Här ser ni den okokta halvan till vänster, befriad från det mesta av kärntrasslet. Till höger de kokta delarna.

Kan någon förklara hur jag borde ha gjort???

2 kommentarer:

  1. Jag kan icke förklara varför ens pumpor finns, för de är förfärliga. (Kanske därför de används till Halloween)? Har smakat torkad pumpa en gång och den smakade inte mycket mer än nån sorts...sötma. Har aldrig tillagat dem och kommer aldrig att göra det. De passar bäst som dekoration. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var väl det jag misstänkte! Att inte bara jag tycker de är omöjliga, alltså. Fattar bara inte varför det finns så många olika pumpor när de är så hopplösa? Kanske folk har dem som prydnader även utanför Halloween...

      Radera