söndag 1 september 2013

Favoritord borde man snåla med

Ordet kände med dess olika böjningsformer känner upplever jag starkt förekommer för ofta i mina manus. Det är rätt intressant i sig. Visar hur mycket känslor betyder för mig när jag skriver. Hur jag vill visa upp för läsaren vad karaktären ifråga har för känslor. Alltså skriver jag att hen kände det ena eller andra. Och visst är det viktigt med känslorna, eller hur? Det är ju ett sätt att visa att personerna har ett inre liv, att de reagerar på omgivningen och har förhållande till de andra karaktärer de möter.

Men jag vill inte alltför ofta komma undan så lätt som att beskriva hur de känner en viss känsla. Istället borde jag försöka beskriva det med vad som tydligen kallas gestaltning. Inte ett alldeles lätt begrepp att förstå helt och fullt. Som jag fattar det ska man beskriva känslorna genom hur de uttrycks av personen. I kroppsrörelser, ansiktsuttryck, handlingar, repliker ... Verb istället för adjektiv. Men det är lättare sagt än gjort. Och ibland faller jag dit, av gammal vana och i rena farten när skrivarglöden trycker på. Det blir en uppgift under redigeringsarbetet att ta tag i.

Fast när jag nu söker i mitt Portenmanus efter bra exempel, så ser jag att ordet kände faktiskt har andra funktioner än att förklara känslor. Man kan känna med handen hur något känns. Man känner igen en person. Man känner till något. Och så vidare. Här är ordet svårare att ersätta. Lustigt faktiskt när man tänker efter, att det är så användbart i så många skiftande betydelser ...

Det är väldigt lockande att lägga till ett adjektiv efter en replik. Typ: Blablablaha! sa han ilsket. Eller Hehehaha, sa hon roat. detta är visst också något man bör undvika. Här är jag kluven. Tycker nog det kan passa bra ibland. Man kan inte alltid lägga till något verb som passar. Eller kan/bör man? Ibland framgår det ju av själva repliken vad personen tycker/känner, men andra gånger vill man understryka det för läsaren. Fegt kanske... Läsaren kanske borde få tolka själv.

En annan sak jag funderat på. Om man vill uttrycka att någon är bekymrad, oroad, bister. Hur skriver man då? Jo, att personen rynkar pannan. Eller rynkar på ögonbrynen. Kan man verkligen rynka på denna hårbeklädda hudbit? Snarare uppkommer en rynka mellan ögonbrynen, men det känns tycker jag känns är lite motigare att använda: Han fick en rynka mellan ögonbrynen ... Kanske ändå bäst med rynkor i pannan. Vad tycker ni?

Höja på ögonbrynen är däremot ett bra uttryck, för att visa förvåning, kanske skepsis.

Sedan har vi ju ögonen. De svartnar (pupillen vidgas av adrenalin - okej), blixtrar (öh...), skjuter pilar (njae). Kastar blickar gör de i alla fall stup i kvarten. Det gäller att växla mellan: hen tittade, hen såg, hen kastade en blick, hen sneglade ... Finns det fler uttryck?

Sånt här tycker jag är jätteroligt att diskutera! Har någon läsare här tips och synpunkter att komma med så är det välkommet! Jag återkommer nog med fler "favoritproblem" ...

4 kommentarer:

  1. Jag har också märkt hur lätt det är att fastna för vissa ord och uttryck. Men att beskriva hur någon säger något tycker jag kan vara lite svårt. Jag vet ju hur det låter, men inte alltid hur jag ska beskriva att det låter, om du förstår hur jag menar? Fast ofta kan man nog förstår ändå om man går efter situation och vad som sägs.

    Jag har en liten utmaning till dig: http://forfattardrommar.se/2013/09/01/fem-fragor/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle vara intressant att höra hur strängt en förlagsredaktör ser på detta med adjektiv vid repliker.

      OK, den lilla utmaningen ska jag nog kunna klara. Svara på frågorna alltså, svårare kanske att hitta 5 bloggare som inte redan svarat. Blir morgondagens inlägg :)

      Radera
  2. Vissa "uttryck" finns väl, fast de rent biologiskt är ogenomförbara.
    Ögon som skjuter blixtar, ögonbryn som rynkar sig...Allt kanske inte måste vara bokstavligt?!
    Bliga, kika, glutta, glo. Ögon stora som en ko...fast det sista var bara för att det rimmade =) Annars är det väl rådjuren som får låna ut sina ögon. Ett uttryck som min mellandotter ofta fick höra från sin far var: Varför tittar du så svart?, när hon var arg.
    Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske ska man se det som olika språknivåer. Eller bara olika "smak". Bläddrade snabbt igenom boken jag nu läser, Sår av Elin Holmerin, själv förlagsredaktör. Hittade ingenstans ett adjektiv kopplat till replik. Apropå typ "sa hon ilsket".
      Visst finns det uttryck som är vedertagna, som alla förstår, men jag tror man ska vara snål med dem. Gärna finna egna formuleringar, men där finns förstås risken att de faller platt och blir löjliga istället...

      Radera