torsdag 22 augusti 2013

Tempus

Det här med att välja tempus är inte alltid lätt. Har det i tankarna just nu med anledning av ett mejl från en god vän. Han tar upp frågan om hur man gör med pluskvamperfekt, alltså "hade-form". Om man ska beskriva händelser bakåt i tiden ligger det nära till hands att skriva typ:
Peter hade haft en bra barndom. Hans föräldrar hade visserligen flyttat runt lite väl ofta, men Peter hade alltid haft lätt att få vänner och hade aldrig haft några problem i skolan. Under sin gymnasietid hade han träffat Nina, som till skillnad från honom hade bott i samma småstad i hela sitt liv. De båda hade efter ett par år förlovat sig och när de så småningom hade avslutat sina studier och fått anställningar, dröjde det inte länge innan Nina hade blivit gravid.
Detta är extremt, det erkänner jag, men visst blir det något annat om man istället skriver:
Peters barndom var bra. Hans föräldrar flyttade visserligen runt lite väl ofta, men Peter hade lätt att få vänner och det var aldrig några problem i skolan. Under sin gymnasietid träffade han Nina, som till skillnad från honom hade (oops) bott i samma småstad i hela sitt liv. De båda förlovade sig efter ett par år och när de avslutade sina studier och fick anställningar, dröjde det inte länge innan Nina blev gravid. 
Nu blir det lite smidigare att läsa, inte så segt och tjatigt med alla hade. Eller är det bara som jag själv tycker? Det kan vara okej att använda pluskvamperfekt i enstaka meningar/stycken, men helst inte i halva/hela sidor.
En tredje variant - testa samma tråkiga historia i presens:
Peter har en bra barndom. Hans föräldrar flyttar visserligen runt lite väl ofta, men Peter har lätt att få vänner och det är aldrig några problem i skolan. Under sin gymnasietid träffar han Nina, som till skillnad från honom har bott i samma småstad i hela sitt liv. De båda förlovar sig efter ett par år och när de så småningom... osv.
Nu blev det visst rena baksidestexten, inte min mening. Men presens blir något annat, en närvarokänsla som låter läsaren ana att det snart kommer överraskningar. Texten kommer tätt inpå. Jag har testat detta lite i mitt femte manus, där en av huvudpersonerna vaknar upp utan minne. Där satt presens perfekt! När hon så småningom återfår det, går jag över till imperfekt. Glömde bort mig flera gånger och fick korrigera, men tycker slutresultatet känns äkta och bra.

Säkrast och enklast är ändå imperfekt. Känns tryggast, inga utmaningar. Lätt och smidigt att läsa. Eller vad tycker ni?

Detta är väl en utmaning! Att klättra ända hit upp med huset på ryggen...

8 kommentarer:

  1. Ja imperfekt känns säkrast/lättast. Och att det kan bli tjatigt med upprepningar gäller även andra ord än hade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Upprepningar kan vara både störande och poängfyllt, beror på hur de förekommer, eller hur?

      Radera
    2. Ja. Att medvetet upprepa kan vara effektfullt ibland.

      Radera
  2. Tack för dessa exempel. Det ger mig en tydligare bild. Mina "hade" ska hädanefter bli sparsamma. Presens känns lite överkurs dock... än så länge... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Presens - I Nya Författarskolan skriver Göran Hägg i kapitlet Nu och då: "Det första stilgrepp som vår svensklärare i skolan lärde oss var "historiskt presens". Berätta allt i nutid, "så blir det mer levande". Tydligen går det fortfarande till så, för greppet är vanligt i debutantmanus." Han fortsätter med att det antagligen inte gör någon skillnad för läsaren, som inte brukar minnas vilket tempus som förekom. Förvånar mig och håller inte helt med.
      Han skriver vidare: "Därmed inte sagt att det gör någon skada med historiskt presens. bara att man antagligen jobbar i onödan. Förfluten tid eller dåtid, "imperfekt" som det hette när jag (Göran) gick i skolan, "preterium" som det numera med en riktigare term kallas, är mycket djupt rotad i vårt medvetande som berättandets speciella tidsform."
      Göran Hägg jämför också intressant nog med lekande barn, typ: "Nu leker vi att jag bodde här under bordet och du bodde därborta och så gick vi..." Detta känner jag som mamma väl igen :)

      Radera
  3. OK. Svensklektion alltså! Känner mej gruvligt utanför. Imperfekt. Hur skriver du då?
    Riktigt anonym av skamkänsla =(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Imperfekt hette det under min skoltid, numera tydligen preterium. Jmf kommentaren ovan. Gången tid alltså. Det allra vanligaste i skönlitteraturen. Det som känns naturligast för "berättaren" som ju berättar vad som har hänt.
      (Försökte redigera mitt förra svar, och raderade därför. Nu ser det ju ut som om jag censurerat mig själv :) )

      Radera