onsdag 7 augusti 2013

Lee Childs Jack Reacher borde jag inte gilla...

De böcker jag väljer att lyssna på är oftast av en helt annan genre än de jag läser. Orsaken är naturligt nog att det finns så lite inläst fantasy. Just nu har jag en ljudbok på gång i bilen, nämligen en av Lee Childs hårdkokta och lättsmälta "trillare" om exmilitärpolisen Jack Reacher. Det finns en hel rad fristående delar, säkert närmare dussinet.

Jag är själv förvånad och en aning skamsen över att jag slukar dessa med bägge öronen på skaft. Hm. Lite haltande liknelse där, men ni fattar. Jack Reacher är så där super av allting. Maffigt lång och muskulös slår han ner alla bad guys, särskilt om det finns svaga, utsatta kvinnor att ta hand om. Och inte räcker det långt med en i taget - i min nuvarande bok (Dubbel identitet) uppmanar han två ilskna lantisar att hämta resten av den manliga delen av släkten, innan han ställer upp på en fight. Besviket konstaterar han att de bara är sex stycken när de ses igen, men dessa slår han till marken allihop på några få sekunder. Efter detta går han in på kundtoaletten på en bar för att tvätta av sig och konstaterar förargat att han fått blodstänk på sin nya skjorta. Inte bra nu när han ska äta middag ihop med den exceptionellt snygga, kvinnliga polischefen, med vilken han naturligtvis hamnar i säng samma natt. (Ursäkta spojlandet...)

Men det var inte för att beskriva handlingen och huvudkaraktären i böckerna jag tar upp Lee Child. Istället funderar jag på hans språkstil. Nu ska jag genast medge att jag lyssnar på den svenska översättningen, samt att jag just lyssnar, inte ser hur han ställer upp det, men ändå. Mina egna käpphästar är bland annat att inte börja flera meningar i rad med samma pronomen, tex Jag... Men denna mycket lästa, översatta (och filminspelade) författare gör just det. Gång på gång. Ändå fungerar det underligt nog. Jag störs inte, även om jag lägger märke till det. Kanske för att Lee Child är medveten om detta, att han nästintill överdriver för att markera det. Inte vet jag. Ledaren för den kurs i Kreativt skrivande jag gick i våras, sa just detta, att om man ska bryta mot etablerade skrivregler så är det okej, bara det är avsiktligt.

En annan intressant sak är att Lee Child i de tidigare böckerna skriver i jag-form, för att rätt snart övergå i tredje person i de senare verken. Tycker nog det fungerar bättre, på så vis kan författaren lättare beskriva Jack Reachers goda sidor, så man kan förlåta alla gånger han låter nävarna sköta snacket och struntar i all diplomati.

Dialoger brukar vara uppbyggda efter mallen Replik, sa X. Replik, svarade Y, Replik utbrast Z etc. Lee Child vänder på detta så det liknar en pjäs: X sa: Replik, Y sa: Replik, Z sa: Replik. Man får lust att låna en riktig bok för att se hur texten är uppställd.

Detaljer - de ska man ha lagom mycket av. Inte för lite och inte för mycket. Eller? Lee Child är extremt detaljerad stup i ett. Kan beskriva tvärslåarnas riktning och stadga på en logdörr i åtskilliga meningar. Till slut ser man det lika tydligt framför sig som om det vore ett fotografi. Ändå blir det inte tungt.

Summa summarum. Är man ute efter ren underhållning och har mage att bortse från allt våld, så är Lee Child värd att testa. I alla fall som ljudbok, med den utmärkta, svenska uppläsaren Magnus Roosmann.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar