söndag 14 juli 2013

Vi försvarar sannerligen våra egna!

En moders gränslösa drift att försvara sin avkomma är väl känd och beskriven i många sammanhang. Men en mattes lust att i alla lägen skydda sina djur kommer inte långt efter. Akta sig den som vågar sig på att anfalla våra skyddslingar, det må så vara tvåbenta eller fyrbenta fiender - ingen ska minsann tro att man kan hota de våra utan följder!

Och för all del, fäderna och hussarna kommer nog inte långt efter i försvarslusta, det får jag väl tillägga i rättvisans namn.

Denna ljuva sommarmorgon vaknar jag klockan fem av kattskrik från trädgården. Ljuden utifrån passerar utan hinder maskorna i myggfönstret och jag blir omedelbart klarvaken. Det låter både aggressivt och skrämt. Är någon av våra två katter i fara? Snabbt hoppar jag ur sängen och skyndar ner i köket medan hundarna undrande följer mig i hälarna - varför ingen morgonhälsning? Jag låser upp och öppnar köksdörren. In slinker grårandiga Mysli, den större av våra två kastrerade kattbröder, men också den fegaste. Svansen är tjock som en flaskborste, det hinner jag se innan han försvinner in i huset i högsta fart. Freja kommer ut på trappan bredvid mig och vi spanar tillsammans runt gårdsplanen mot buskar och blomrabatter, var finns han, fienden? Trappstenen känns kall mot mina bara fotsulor, men annars är morgonluften ljum och full av dofter. Freja får syn på något jag missar och sticker iväg i ett huj. Det prasslar till i buskarna och så är hon borta.

I bara nattlinne och stövlar går jag ut på den daggvåta gräsmattan för att kolla läget. Lilla Tessi håller sig nära mig. I detta läge är hon inte mycket till skydd, den unga dvärgschnauzern. Två tranor skrålar i hagen på andra sidan vägen, ett skatpar kraxar i grannens trädgård mot norr, men var är Freja? Hon är alldeles tyst, inga ilskna skall. Har hon flugit över staketet i jakt på inkräktaren? Fortfarande med mord i sinnet lockar jag lågmält på henne, vill ju inte väcka hela grannskapet.

Och där! Glatt viftande på svansen kommer Freja avspänt skuttande på sitt fortfarande smidiga sätt, de tio åren till trots, hälsar på matte som äntligen har tid att kela. Medan jag klappar om henne spanar jag mot söder, det håll hon kom ifrån. Ingen katt syns till, naturligtvis. Hoppas den fick hjärtat i halsgropen och ett djupt ingraverat minne av den mordiska försvararen till katterna i detta revir. Här ska ingen obehörig tränga sig på och hota de mina!

Halvvägs in i denna beskrivning märkte jag att tempuset kändes fel. Bytte från imperfekt (eller vad det heter nu för tiden, alltså gången tid) till presens. Blev mycket bättre. Förundrades som så många gånger förut hur det kan skilja så. Som författare har man ju inte bara att välja på att skriva i jag-form eller i tredje person, även tempuset är viktigt. En beskrivning i nutid kommer så mycket närmare inpå, blir mer påträngande. Samtidigt kan det vara mer påfrestande att läsa i längden än den vanliga dåtiden, tycker jag.  I Porten har jag till exempel skrivit om prologen otaliga gånger, där slutversionen fick stå i presens medan resten av boken - med undantag av eftertexten - är i dåtid. Det är en av de många fascinerande aspekterna av skrivandet, detta hur både språk och grammatik spelar roll, inte bara innehåll.

Nähä. Nu ska jag kolla om Myslis bror, den svarta Poca, lurar i buskarna och vill komma innanför husets trygga väggar. Vem vet om fienden fortfarande lurar i grannskapet... Förbannade vare alla obehöriga inkräktare!

Poca och Tessi

Tessi och Poca delar på hundfilten. 
I detta hus råder fred mellan hundar och katter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar