söndag 7 juli 2013

När livet växlar spår...

Varning! Nu ska jag bli personlig, så hoppa över detta inlägg om du bara är intresserad av bokskrivande och utgivning...

Man kan ju fundera över livet ur olika synvinklar, varför det blir som det blir. Kanske gör man det oftare när man närmar sig pensionsåldern. Jag tror inte att någon gud, något förutbestämmande Öde eller andra makter styr, däremot är det långt ifrån alltid våra egna val som bestämmer riktningen. Helt plötsligt bara händer det något som gör att livet växlar spår.

För mig inträffade det på kvällen den 26 december 2007. Annandag jul. Jag var jour men hemma efter en rätt lugn arbetsdag. Familjemysigt inne med julgran och mätta julmagar. Hundarna utsläppta för att kvällsrasta sig. Ute i den vintermörka trädgården började de plötsligt stormskälla, både vår egen mellanschnauzer och svärmors stora blandrashund. Jag tog på mig vinterjacka och ytterskor och gick ilsket muttrande ut för att få stopp på dem, man måste ju tänka på grannfriden! Visade sig att det fanns visst fog i deras oväsen, en av byns andra hundägare hade stannat upp utanför staketet med sin tysta lajkatik. Jag fick fatt på mina två monster, satte mig på huk mellan dem och kopplade ett stadigt tag i respektive halsband, svärmors Sammie till vänster. Väntade otåligt på att grannen skulle försvinna medan jag röt åt hundkräken att hålla käften. Typ.

Men inte fattade grannen att han skulle försvinna bort i natten, istället väntade han tålmodigt tills det blev tyst på mina odjur. Då ropade han "God fortsättning!" Denna oskyldiga, för dagen passande hälsning, fick Sammie att fullkomligt explodera. Från sittande, hyfsat lydig och vanligtvis mycket sällskapssjuk och dessutom kastrerade tamhund, förvandlades han till ett rasande vilddjur; han kastade sig framåt och drog effektivt omkull mig. Men jag gav mig inte så lätt, nähä minsann. Släpades med en bra bit liggande på magen innan jag tappade taget. Grannen fattade äntligen och lommade iväg medan Sammie studshoppade på insidan av staketet under vansinnigt skällande.

Resultatet av detta blev period efter period av sjukskrivning för värkande axel, antiinflammatoriska tabletter och cortisonsprutor, operation ett år senare, långsam återgång till heltid, återfall och - för att göra en lång (sjuk)historia kort - till slut halvtid som distriktsveterinär utan jourplikt. Samt helt andra arbetsuppgifter! Det blev precis som i ett alternativ jag hade till rubrik: Från kokvackare till fiskveterinär. (Detta förslag stupade på att det mest bara är vi veterinärer som har denna definition av ordet kvackare: veterinär som jobbar med lantbrukets djur. Tror dessutom knappt att det används längre ens i våra kretsar.)

Numera består mina arbetsuppgifter av två delar: 1. Uppdrag åt Fiskhälsan AB och 2. Administrativa åtaganden åt arbetsgivaren (jordbruksverkets distriktsveterinär-avdelning). Mycket av detta är jobb vid datorn. Inte idealiskt för vare sig axlarna eller handlederna - har numera värk lite här och där och har fått diagnos förslitning/artros - men det funkar. Denna min halvtid har gett mig en helt unik yrkesroll i veterinärvärlden samt tid över för min favorithobby: att skriva!

Så. Inget ont som inte har något gott med sig!

2 kommentarer:

  1. Tur för oss som väntar otåligt på dina böcker!
    Men det hade varit bättre UTAN värk i kroppen.

    SvaraRadera
  2. Någon har sagt: Är man över 50 och inte har värk nånstans - då är man död...

    SvaraRadera