måndag 29 juli 2013

Blyghetens pina

Jag vill slå ett slag för alla oss blyga personer! Det är ett underskattat, vackert karaktärsdrag. Så det så!

I dagens tuffa samhälle ska man ha "en god social kompetens" och "en förmåga att ta för sig". Blyghet är helt ute. Men när vänder det? Vi berörs och ler åt det lilla barnets blyghet, när det gömmer sig bakom mamma eller pappa och knappt vågar kika fram på den främmande gästen. Barn som däremot  kräver rätten att både höras och synas, som högljutt avbryter de vuxnas viktiga samtal, de ses som störande och kanske till och med som "dåligt uppfostrade" (i det västerländska samhället i alla fall).

Kanske är det när barnet börjar skolan som vändningen sker. Jag har i otaliga utvecklingssamtal fått höra att mina barn måste ta för sig mera, måste visa vad de kan, räcka upp handen, prata mer. Att de skulle ha högre betyg om de bara ... och så vidare. Ingen tackar barnet för att det osjälviskt stod tillbaka, lät sina klasskamrater visa upp sig, ta för sig.

Men hur skulle det gå om alla "tog för sig"? Kakan skulle inte räcka till, om inte de blyga stod tillbaka. 

Så för den blyge är det inte lätt nu för tiden. Det gäller att inte avslöja sig. Man måste verka, om inte tuff, så i alla fall säker på sig själv. Självsäkerhet, självmedvetenhet, självförtroende ... Det finns spalt efter spalt av själv-ord i SAOL (Svenska Akademins Ordlista). De vackraste tycker jag personligen är: självinsikt och självaktning.

Med den erfarenhet och träning man får genom åren, kan man lära sig att trycka tillbaka sin blyghet. Man kan öva upp sig på att inte tänka efter för länge innan man yttrar sig i en diskussion eller ett vanligt samtal. Om man slösar för mycket tid på att först formulera i tankarna vad man vill säga, blir det försent - när man till slut öppnar munnen har någon annan redan sagt det, eller så har samtalet lämnat ämnet ifråga. Man lär sig att det inte är så farligt att ringa det där samtalet, att gå före in genom dörren, att le åt en främling, att våga vara först med att ta kontakt. Men då är det så dags, då när man är typ 50+.

Tänk så fantastiskt det vore om vi alla kunde vara helt oss själva, utan förställning. Om vi inte brydde oss om risken för att göra bort oss eller bli förlöjligade, utstirrade eller, nästan ännu värre, helt nonchalerade.

Så en stor bukett förgätmigej till alla de unga, modiga blyga som tar upp kampen med sig själva för att våga "ta för sig" lite av allt det goda livet kan erbjuda, bara man vågar ta det där första steget.


En blyg liten valp

4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Det var den kortaste kommentar jag fått hittills! Men tack ändå :)

      Radera
  2. Att vara självsäker och att ha självaktning är två helt separata företeelser. Sälv har jag massor av det första och inget av det andra.
    Men att våga eller kunna vara sig själv är oxå olika. Jag "vågar" säga sanningen till folk, men jag har blivit skarpt avrådd för att göra det. Vart hamnar man då?
    Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är rätt knepigt att se skillnaden bland alla dessa grader av själv-ord. För mig är självsäker = stöddig, medan att ha självaktning är lite känsligare, ungefär som att veta att man har ett värde, även om ingen annan vet det... Det går definitivt inte ut över andra.

      Radera