lördag 22 juni 2013

Kan inte sova

Vaknar 02.30 och kan inte somna om. Huvudorsaken är säkert att det är så svettigt varmt i sovrummet. Takfläkten står i läge två, snurrar och burrar hektiskt, men kan inte göra mer än att flytta runt den kvalmiga luften. Fönstret står ändå på vid gavel bakom myggnätet. Tankarna vandrar från små vardagsbryderier - ska jag ta laxen idag eller på söndag - till livets tyngre aspekter - vem blir härnäst att dö i den närmaste släkten? Efter en timmes vridande och snoende i sängen går jag upp och sen ner. Bokstavligt. Upp ur sängen och ned i köket. Slår på min kära dator , som troget väntar i mitt hörn av köksbordet. Häller upp ett glas kylskåpskallt vatten medan den kvicknar till liv. Öppnar min blogg.

Utanför det öppna köksfönstret jamar plötsligt en av våra katter - Poca har upptäckt att det finns någon som kan släppa in honom. Hans svarta huvud med de vita hårstråna i pannan kikar in på mig där han balanserar på den lilla stegen vi har där just för katternas skull. Jag öppnar köksdörren och släpper in honom. Ute blåser det och enstaka duggregnstora droppar fuktar mina bara armar och ben utan att jag fryser det minsta. En talgoxe filar morgonpiggt på sin sångramsa: tittu-tittu-tittu ... Det börjar ljusna härute, inte så konstigt, klockan är ju faktiskt redan fyra. Återvänder till datorn. Poca tuggar glupskt på de hårda kattmatsbitarna, medan hundarna sover i sina korgar; de vet att det är för tidigt för morgonpromenad.

Ett av de ämnen som snurrade runt i skallen när jag fortfarande låg i sängen var det där med favoritförfattare. Jag lider lite av att inte ha någon. Alltså ingen ensam, har snarare för många. I ett tidigare blogginlägg radade jag upp några av mina äldre favoriter; på senare år har det kommit nya. Till exempel Kristin Cashore, Cassandra Clare, Patrick Ness ... Mest är det fantasyförfattare, men finns även andra. Elisabeth Nemert har jag läst med nöje på sista tiden. Historiska teman med mycket romantik. Lite väl mycket ödestyrd handling där döda anförvanter stöttar sina efterlevande, antingen genom att visa sig direkt eller via någon rovfågel som kretsar vakande högt över huvudpersonens huvud. Denna är alltid en otroligt vacker kvinna med ett hänförande rött hårsvall. Men detaljerna i miljöbeskrivningarna är mycket trovärdiga och vittnar om en bred och grundlig bakomliggande historieforskning. Stephen King har jag njutit av, men bara de delar av hans verk som inte innehåller alltför mycket skräck och blod. Kan också sticka emellan med något så helt annorlunda som den amerikanska superluffaren Jack Reacher (av Lee Child). En räddare i nöden som flinkt avlivar de värsta skurkarna.

Men att läsa vad någon annan skrivit är inte längre det som ger mig mest tillfredsställelse, inget går upp emot att få dyka ner i sin egen fantasivärld där mina egenhändigt skapade karaktärer troget väntar. Börjar jag tänka på hur handlingen ska fortskrida där, kan jag definitivt inte somna om. Den äldre mannen är på god väg att förgifta sinnet på sin unge lärjunge, hur utvecklar jag det? Den gamla sjuka, kloka kvinnan - ska jag ta livet av henne redan nu, eller bör hon få leva vidare och göra en insats för de oerfarna, impulsiva ungdomarna? Och den blinda tjejen i vår egen värld, när är det dags för henne att möta sin värsta skräck?

Vattenglaset är tomt. Vår andra katt Mysli jamar uppfordrande från köksfönstret, tassar in när jag öppnar köksdörren medan Poca slinker ut, mätt men uppenbarligen inte beredd att sova ännu. Själv känner jag att tre timmars sömn ändå är för lite. Kanske jag ändå ska krypa ner i den förhoppningsvis avsvalnade sängen och försöka somna om. Vi får gäster i eftermiddag som nog inte kommer uppskatta en storgäspande värdinna ... Och detta blogginlägg är redan långt över rekommenderad längd. Alltså, god natt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar