onsdag 14 mars 2018

Fina recensioner får man aldrig för många av...

Den tunna hinnan - som är min senast utgivna bok - har fått ett par fina recensioner jag gärna vill dela med mig av.


Midnattsord skriver bla detta:
Den tunna hinnan visade sig vara en bok verkligen passade mig, trots det lilla motståndet mot just parallella världar. Detta för att Astrid Ahlgren väver samman den realistiska vardagliga världen som finns här och nu med sin fantasyvärld på ett väldigt snyggt sätt som känns trovärdigt. Dessutom har vi tre starka och fascinerande karaktärer som bjuder på ett hisnande äventyr.
Bloggen ger Den tunna hinnan betyg 4+ av 5 och sätter en stjärna i kanten för det "otroligt snygga omslaget"!
***

Det andra omdömet finns på Instagram, ett media jag inte är van vid att använda. Men här finns en länk.
Så här skriver denna läsare:
Tack till @seraf_forlag för denna bok!

Till att börja med, omslaget är så otroligt snyggt! Om du är en person som gillar både bra story med ett snyggt omslag så är detta en bok för dig 😉. -

Boken följer 3 karaktärer med alla ganska olika liv, men deras liv och öden flätas samman tvärs igenom den tunna hinnan mellan de olika världarna.
Karaktärerna växer i mina ögon genom hela boken. Även om de tre huvudkaraktärerna är unga så känns de alla så mogna och kloka. Älskar karaktärer som kan ta smarta beslut och stå upp för sig själva!

Mycket intressanta karaktärer och intressant plot.
Det enda negativa jag kan komma på att säga är att det var lite mycket adjektiv och detaljer, men det är smaksak. Jag vet att en del tycker detaljer är jätte viktiga och att det verkligen hjälper att måla upp berättelsen, medan jag själv tycker detaljer är okej men inte i allt för stora mängder😂. Jag vill bara läsa mer om denna fantastiska värld och dess otroligt välskrivna karaktärer! -


måndag 20 november 2017

Värdet av egna erfarenheter...

Någon har sagt att när en författare skriver är det en tredjedel påhitt, en tredjedel intryck från andras författande (lån) och en tredjedel egen erfarenhet. Fördelningen varierar säkert betydligt men det är nog ändå en pricksäker beskrivning.

Vad gäller egen erfarenhet, egna upplevelser så har jag nu en alldeles ny sådan. Jag vet nu hur det känns att bryta en arm! Det är förstås inte så att jag tycker det är värt det, men tänker ändå att jag ska dra vad nytta jag kan av det.

Det gick till så enkelt som att jag halkade på en isfläck, benen for åt sidan och jag fångade upp hela kroppstyngden med vänster hand. Följden blev en kompressionsfraktur där nedersta delen av radiusbenet (det grövre av de två underarmsbenen) bröts av och sköts upp ovanför handleden.

Detta vet jag nu:

Det gör gräsligt ont! Man vill inte röra sig, inte bli vidrörd, vill bara vara så still man kan för att det inte ska göra mer ont. Med andra handen försöker man stötta den skadade just för att undvika rörelse. Det blir en allmänpåverkan också. Jag är nog extra känslig men det är säkert inte ovanligt med svimningskänslor som följd av kraftig smärta. Omgivningsljuden dämpas som om det slår lock för öronen, benen känns svaga, man mår fysiskt illa, vill sätta sig av rädsla för att annars falla om det blir sämre. Synfältet minskar, ja man blir mer eller mindre avkopplad från omgivningen.

När jag väl  befann mig på akuten och fick av mig jackan blev det en obehaglig upplevelse att se den S-formade handleden. Samtidigt en konstig lättnad över att man inte varit pjoskig, att allt ståhej varit motiverat. Behandlingen efter röntgen blev lokalbedövning av frakturlinjen. Detta gör också gruvligt ont, som om man försöker knipsa av handleden med en jättetång, men det är ändå en kontrollerad smärta och därför lättare att uthärda. När armen sedan var bedövad tog det 10 minuters dragande och knyckande för att få rätt läge. Armen gipsades sedan i utdraget läge och efter det hände inget mer särskilt minnesvärt. Värken har avtagit för varje dag. Dock en egen upplevelse detta att vara näst intill enarmad!

Denna lilla plantering har jag fixat med en hand!

tisdag 31 oktober 2017

Förlaget växer...

Seraf förlag är ju ett litet fantasy-förlag, men det växer! Litet blir lite mindre litet och är egentligen inte så litet alls! Vi är nu fyra författare och har så många titlar att det tar en stund att räkna efter...

Författare:
  • Caroline Hurtig
  • Gabriella P Kjeilen
  • Astrid Ahlberg
samt vårt senaste tillskott:
  • Hanna Nilsson alias Annah Nozlin

Jag får det till inte mindre än 17 olika titlar!

Nytt är också att förlaget tar emot manus!

Läs gärna mer på förlagets hemsida som ni hittar HÄR.



torsdag 28 september 2017

Nu är jag och mina böcker på Bokmässan!

Årets Bokmässa i Göteborg har startat! Vi tre tjejer i Seraf förlag (eller kvinnliga författarkollegor, om man vill hålla det högtidligt), ägnade gårdagens eftermiddag åt att fixa till montern, belägen i Fantastikgränd. Lättare komma ihåg det namnet än monternumret... Jag kommer vara där fredag och lördag, men mina böcker förstås alla dagar. Ingen ny bok i år, men jag har ju ändå fyra egna titlar.
Kanske ses vi där?







onsdag 13 september 2017

Läsvärda böcker!

Jag får faktiskt läst en och annan bok, fast mest lyssnar jag. Har en ljudbok på gång i bilen, en annan i mobilen och en tredje pappersvariant på köksbordet. Skulle gärna vilja dela med mig av några favoriter som är väldigt olika sinsemellan.

Jag börjar med författaren Susan Ee (vilket efternamn!) som håller på med en trilogi som i översättning heter Penryn och tidernas slut. Låter som en barnbokserie, men det är det långt ifrån. Handlar om hur undergångens änglar attackerar jorden... Inga välmenande, genomgoda skyddsänglar här inte! Högt tempo, rasande spännande och en kärlekshistoria lika osannolik som fängslande. Genren är  en blandning av fantasy och dystopi.
Första delen heter Änglafall och kom ut på svenska 2015.
Boken finns att lyssna på hos Storytel.
Kan också köpas från tex Bokus och Adlibris.
Eller varför inte låna den på ett bibliotek?

Näst i tur är Robert Galbraith som är ett alias för J K Rowling, ni
vet hon som skrev Harry Potter. Onödigt att påpeka förstås, vem vet inte det så känd som hon har blivit. Världens bäst betalda författare läste jag någonstans. Det finns tre böcker översatta på svenska som handlar om den udda privatdetektiven Cormoran Strike och hans kvinnliga assistent Robin Ellacott. Detta är alltså deckare. Ganska ruggiga - där finns inga gulliga tanter som bjuder på förgiftat te. Mördarna är istället ... nä jag ska inte avslöja mer.
Första boken heter på svenska Gökens rop. Jag lyssnar för närvarande på  bok nummer två. De är fristående men bör läsas i rätt ordning på grund av hur huvudpersonernas egna liv utvecklas. Jag gillar författarens förmåga att beskriva miljöer och lägga in bildrika detaljer. Dialogerna är visserligen långa, men ändå absolut inte långtråkiga. Deckare är inte min favoritgenre precis, men en och annan stoppar jag in bland alla fantasy, dystopier och vanliga romaner.
Här kommer länkar till Storytel, Bokus och Adlibris.

Jag brukar läsa högt en stund varje kväll för min make. Då blir det gärna något snällt och mysigt som man blir glad av och som inte ger mardrömmar ... Vet inte hur jag ramlade på Emma Hagbergs serie om Rosengädda, men nu har vi snart läst ut den tredje delen redan och jag ser att en fjärde kommit ut. Karaktärerna i Hagbergs böcker är lite utöver det vanliga, men hon lyckas göra dem fullt trovärdiga. Man blir verkligen fäst vid dem. Ett plus i mitt tycke - men säkert inte i allas smak - är alla beskrivningar av fantastiska maträtter som Tessan åstadkommer så småningom, när hon ... hoppsan, nu höll jag på att avslöja för mycket! Jag tycker också om hennes naturbeskrivningar av Kinnekulle där jag tillbringat många timmar med hundarna på natursköna promenader. Första boken heter Rosengädda nästa och kan köpas från t.ex. Storytel, Bokus och Adlibris.

Som ett p.s. vill jag slå ett slag för Marcus Olaussons serie om fantasyvärlden Serahema. Jag har hunnit halvvägs in i den tredje delen som fått titeln Nattlöpare, och är fortfarande lika fascinerad av författarens välskrivna, färgstarka böcker. Den första boken har jag skrivit en recension på, den heter De rotlösa, medan del två heter Bäraren. Mycket bra fantasylitteratur!

måndag 11 september 2017

Lite av varje ...

Det är förskräckligt länge sen jag skrev här ser jag. Jag ska inte komma med ursäkter för bloggen är min egen, och jag gör ju som jag vill med den. Fast ... Samtidigt vill jag ju gärna ha en och annan läsare, annars är det ju inte så mycket mening med en blogg!

Det främsta skälet till att jag har denna blogg är ju mitt eget skrivande. Och där är det trögt sedan rätt länge nu. Lusten finns där men jag klarar inte av att prioritera tillräckligt. Min handikappade make tar mycket av min tid, vilket jag hoppas ska förändras när vi nu fått positivt beslut på vår ansökan om personlig assistent. Denna sommar har jag tagit en valpkull efter en av våra två tikar - det blev fem ljuvliga små tösavalpar varav vi behåller en själva. Valparna har jag gärna lagt min tid på, kanske slösat med den till och med.

Men som sagt, lusten att skriva finns där och jag har inte mindre än tre påbörjade manus att välja på när jag förhoppningsvis snart kommer igång igen.

Lite nytt för övrigt: Seraf förlag där jag får mina böcker utgivna frodas och växer. Vi kommer i år ha en alldeles egen monter på Bokmässan där jag förstås kommer dyka upp med mina fyra böcker. Mina två förlagskollegor - Caroline Hurtig och Gabriella Kjeilen - har två färska titlar att visa upp, medan jag själv satsar på nästa höst. Det ska bli roligt att träffa kollegor med samma brinnande intresse för fantasy och jag gissar att jag kommer köpa på mig alldeles för många böcker, kanske fler än jag kommer sälja av mina egna ...


söndag 11 juni 2017

En liten bok att älska: Fredrik Backmans korta roman med sin långa titel

Jag tycker väldigt mycket om Fredrik Backmans böcker och har läst allihop. I februari skrev jag om hans då senaste bok, Björnstad. Inledde den recensionen så här:
Fredrik Backman är en av mina favoritförfattare. Han har skrivit flera verkliga bokpärlor, och då tänker jag inte i första hand på En man som heter Ove. Ännu mer tyckte jag om hans Mormor hälsar och säger förlåt. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Mer mysig än gripande var Britt-Marie var här. Björnstad hade jag först inte tänkt läsa eftersom den beskrivits som en rätt mörk bok. Men jag ändrade mig och det är jag glad för. Det är svårt, verkligen jätteknepigt att inte gilla även denna bok.
Björnstad får en uppföljare i höst, kan man läsa på Fredrik Backmans blogg. Han skriver:
I slutet av augusti ger jag ut uppföljaren. Den kommer heta ”Vi mot er” och utspelar sig under halvåret efter ”Björnstad”. Rättigheterna till böckerna har blivit upplockade av ett produktionsbolag som heter Filmance, och mycket kan förstås hända när det gäller såna där saker för det är många händer och viljor inblandade, men om allt går som det är tänkt så blir det en tv-serie av det här så småningom.
Nu har jag fått Fredriks kortroman Och varje morgon blir vägen hem längre och längre i min hand som recensionsexemplar. Har läst den två gånger, det tar inte lång tid för det är bara 86 sidor. I sin första version låg den som novell på Fredriks blogg, innan han beslöt sig för att ge ut den som bok. Det förtjänas att påpekas att alla intäkter från bokförsäljningen doneras till Hjärnfonden.


Från baksidan på boken hämtar jag dessa rader:
Noah och hans farfar sitter på en bänk vid ett litet torg och pratar om matematik och livet. Allt är som vanligt, men samtidigt är ingenting det, för torget blir mindre och mindre och farfars minnen blir svårare och svårare för den gamle mannen att nå.
Det här är en bok om stora rädslor. Om att älska och att sörja, om det obegripliga i hjärnans sjukdomar och det obarmhärtiga i att bli tvungen att säga adjö till någon som fortfarande är här.
Det här är ingen vanlig roman, jag vet inte vad det är egentligen. Men texten är så fin, så klok, så vacker och sätter igång så många tankar och varma känslor, att den är som ett konstverk. Önskar att jag kunde göra om den till tavla och hänga på väggen för att varje dag betrakta den och upptäcka nya underbara detaljer.

Istället för att skriva om texten skulle jag vilja lägga in några citat. Jag har strukit för så många rader ... men jag får begränsa mig till dessa:

- Berätta om skolan Noahnoah, ber den gamle mannen. Han vill alltid veta allt om skolan, men inte som andra vuxna, som vill veta om Noah sköter sig. Farfar vill veta om skolan sköter sig. Det gör den nästan aldrig.
- Vår lärare tvingade oss att skriva en berättelse om vad vi vill bli när vi blir stora, berättar Noah.
- Vad skrev du?
- Jag skrev att jag ville koncentrera mig på att vara liten först.
- Det är ett mycket bra svar.
- Eller hur? Jag vill hellre bli gammal än vuxen. Alla vuxna är arga, det är bara barn och gamla som skrattar.
- Skrev du det?
- Ja.
- Vad sa din lärare?
- Att jag inte förstått uppgiften.
- Och vad sa du?
- Jag sa att hon inte förstått svaret.
***
- Mina minnen rinner ifrån mig, käraste, som när man försöker lyfta olja ur vatten. Jag läser ständigt en bok med en saknad sida, och det är alltid den viktigaste sidan.
***
- Jag saknar gryningen. Hur den stod och stampade vid slutet av vattnet, alltmer frustande och otåligt, tills solen inte gick att hålla i sin fålla. Hur den sprakade hela vägen över sjön, nådde stenarna vid bryggan och steg i land, la sin varma hand i vår trädgård, hällde varsamt ljus i vårt hus, lät oss sparka av oss täcket och börja dagen.
***
- Hur blev du kär i henne, frågar pojken. Farfars händer landar med en handflata på sitt eget knä och en på pojkens.
- Hon gick vilse i mitt hjärta, tror jag. Hittade inte ut. Din farmor hade alltid väldigt dåligt lokalsinne. Hon kunde gå vilse i en rulltrappa.
Sedan kommer hans skratt, knastrande och poppande som om det är rök från torr ved i hans mage. Han lägger sin arm om pojken.
- Aldrig i mitt liv har jag frågat mig hur jag blev kär i henne, Noahnoah. Bara det omvända.

Den som skriver så som Fredrik Backman måste vara en bra människa förutom en suverän författare. Han har så mycket empati, fantasi och inlevelseförmåga. Och jag avundas honom hans konstnärliga hantering av vårt svenska språk. Det lilla formatet passar bra och illustrationerna gör den ännu mer njutbar. Tycker mycket om framsidan också.

Boken Och varje morgon blir vägen hem längre och längre borde användas som kurslitteratur för alla som ska jobba inom sjukvården, åldringsvården och hemtjänsten. Men även alla andra kan ha stort utbyte av att läsa den. Inte minst de av oss som har anhöriga med demenssjukdomar.